California dreamin'

Jajjamensan. Äntligen ett livstecken igen! Jag har varit borta med jobbet några dagar, och haft många bollar i luften för övrigt, som det så vackert brukar heta. Men här är äntligen en bild på senaste tillskottet till min California-samling:

Krukan SPC finns i två storlekar. Det här är den större varianten. Jag fick köpa den av Porslinan - tack så jättemycket! Här är också en bild på krukan tillsammans med sin lillebror. Möjligen lillasyster.

Om någon vill se fler Californiabilder så finns det här.

A day off

Igår hade jag en välbehövlig pausdag. Jag brukar tänka på dem så - de dagar när jag inte har något alls inbokat i kalendern. Många tycker att sådana dagar är tråkiga. Jag tycker att de är livsnödvändiga.

Jag antar att det har att göra med min introverta del av INTJ-personligheten. Jag gillar att träffa människor och umgås, men för att orka med det så måste jag också ha mina pausdagar. Annars bryter jag ihop och blir sjuk. Bokstavligen. Jag har testat. Nu har jag äntligen lärt mig att lyssna på mig själv, och inte känna någon prestationsångest om jag drar mig undan någon dag ibland.

Så vad gjorde jag igår? Jag sov. Efter att ha matat katterna på morgonkvisten så somnade jag om igen, och sov som en tonåring. Sen kröp jag upp till soffan, och låg där och tittade på daytime-TV. Framåt normal middagstid så dök det helt oväntat upp ett matlagningsryck, så jag tinade ett kilo älgfärs som blev en stor laddning Chili con carne + tacofärs. Bra att ha i frysen.

Jag pratade faktiskt med en människa igår. Killen på Statoil, dit jag gjorde en kortare utflykt för att investera i Cola och Läkerol. Men annars fick jag bara vara tyst och tänka.

Nu är jag laddad igen, och peppad på allt som ligger och väntar på mig närmaste veckan!

Gör nåt, Göran.

Om du är intresserad av svensk politik, så gissar jag att du i mediabruset den senaste veckan uppsnappat nyheten (om det nu ens är en nyhet) att Göran Hägglund vill slå ytterligare ett slag för att bekämpa barnfetman. Behjärtansvärt, absolut.

Göran vill t ex att vi ska bygga fler cykelvägar, ha frukt istället för godis vid kassorna i affären och utöka gymnastiken i skolan. Fint, fint. Förutom det sistnämnda. 

Jag kan tipsa Göran om något som jag är övertygad om skulle ha en mätbar effekt på barnfetman. Mer gymnastik? Tja, kanske det. Men det allra mest akuta är att ändra på vad gymnastiken i skolan faktiskt är för något. 

Det finns självklart undantag, men jag tror ändå att för de allra flesta stillasittande och överviktiga barn är skolgympan en pina. Den går nämligen ut på att de elever som är duktiga ska få glänsa. Vi andra, vi som inte var så duktiga, eller överviktiga (eller båda delarna) blev istället mästare på att krångla oss ur gymnastikens prestationshelvete. Jag vet inte hur många timmar jag legat vaken kvällen innan skolgympan och hittat på mer eller mindre konstruktiva skäl att slippa vara med dagen efter, och somnat med en klump i magen för att jag insåg att jag inte skulle kunna slippa gympan (om jag nu inte fejkade att jag var sjuk hela dagen, vilket också hände ibland). 

Jag skulle innerligt ha önskat att jag under min grundskoletid hade träffat åtminstone en enda gympalärare som var uppriktigt intresserad av att få oss som saknade bollsinne/kondition/var överviktiga/mobbade att röra på oss lite mer. Men nejdå. Det har hela tiden handlat om att ha skidtävlingar där de duktiga får beröm och medaljer och vi andra skämmas, lära oss att spela basket där vi som hade glasögon eller var rädda för bollen stod och skämdes vid sidlinjen, valdes sist när det skulle delas lag.. och så vidare. Ni vet vad jag menar. 

Så Göran Hägglund - gör något åt hur gymnastiken i skolan faktiskt fungerar idag. Barn som är intresserade av idrott och kanske också idrottar på fritiden är inte de barn som behöver skolgymnastiken bäst av alla. Det är barn som jag själv som hade behövt få lära mig glädjen i att röra på mig utan att skämmas, bli retad eller tvingas tävla hela tiden. Om du kan lösa det så lovar jag att - mot alla mina andra principer - faktiskt stödrösta på dig i nästa val. Tack för ordet. 

Starta eget?

Jag ägnade en stund idag åt att städa upp min mailbox. Den såg ut som en myrstack efter en vecka när jag bara svarat på/skickat mail, inte sorterat dem i foldrar. Jo, jag har rensat skräpmail, men det hjälper inte.

Just nu är det framför allt en stor sak med flera delmoment som jag försöker få styrsel på, men många andra små projekt parallellt med det. Till och med jag börjar tycka att det är rätt mycket. Men det är som föranleder bloggposten är att jag återigen har bollat en gammal tanke om att starta eget företag. Jag har länge varit sugen på att ha ett företag vid sidan om. Kanske jobba en dag i veckan åt mig själv, och fyra dagar åt min gamla arbetsgivare? Problemet var länge att jag inte kunde hitta på något vettigt att göra i mitt företag. Jag har inga särskilda fackkunskaper eller talanger som är användbara i sammanhanget.

Men svaret var såklart enkelt. Vad är jag bäst på? Självklart handlar det om att organisera! Jag funderade några sekunder på bröllopskoordinator, men la snabb ner den tanken. Jag vill inte brottas med bridezillas, inte ens mot god betalning. Men nu råkar jag ha turen att bo i en stad med stort universitet. Därav följer att det i princip varje vecka är promoveringar och andra högtidligheter uppe på universitetet.

Livet har lärt mig att en studiebegåvad person inte alltid är lika begåvad på andra områden. Att hjälpa till att organisera promoveringsfester vore nog min grej. Självklart skulle jag kunna tänka mig även andra typer av festligheter, men jag tro att det är bra att rikta in sig på något specifikt till en början.

Nu måste idéen få mogna lite till innan jag gör något konkret. Ett steg på vägen är iaf att jag i höst ska hjälpa till att (ideellt) organisera en promoveringsfest till en kompis här i stan. Det kan ge mig en bra känsla för hur mycket arbete det kräver.

ordningsfruns tre-i-topp

Utan inbördes ordning:

1. Skatteverket. Åh, skatteverket! Jag vill gifta mig med dig! What's not to love about Skatteverket? Deras hemsida är exemplarisk. Där kan man enkelt hitta information om det mesta, och blanketter som man kan ladda ner. Skulle man ändå gå bet finns det en servicetelefon med generösa öppettider. Har man tur hittar man dessutom en tjänsteman som älskar både mig och sitt jobb, och gärna hjälper mig att ta reda på var Kalle Kula som sålde en fastighet hösten 2004 har tagit vägen. Tänk om alla myndigheter vore lika charmiga.

2. Flygplatser. Det här inlägget skrivs på Arlanda. Jag vill bo på en flygplats. Jag älskar pulsen och lugnet som existera samtidigt på flygplatser. Här kan jag sitta och titta ut genom fönstret och se take-off och landning nästan varje minut samtidigt som jag skriver och funderar på livet. Om man kunde få betalt för att jobba som planespotter skulle jag lätt byta jobb.

3. OLW's sourcream and pepper-chips. Jamen det kan inte hjälpas. Trots att jag försöker strama åt så är det ändå just de chipsen som återkommer i mina drömmar. Må OLW aldrig sluta tillverka dem!

Uppföljning april

Månadsskifte equals uppföljning. Jag ger mig inte. Dags för ännu en rapport om hur det gått med mina (reviderade) nyårslöften. 

1) Matlagning. Sådär. Beror delvis på punkt fyra, men jag gjorde en storstilad avslutning på månaden när jag på valborgsmässoaftonens festligheter vågade göra en rabarber- och marängpaj till knytiset. Jag tänker faktiskt ge mig godkänt. 

2) Sätta mig själv först. Går bättre och bättre, även om jag trillar dit ibland. Godkänt, men jag kan bättre.

3) Spara mer pengar. Hm. Jag har försökt dra ner på utgifterna, men det som gjort störst skillnad är att jag har sålt saker jag inte behöver och som bara tar plats i mitt liv. Inkomst + mindre klotter = bra grejer. Betyg: godkänt. 

4) Bry mig om mitt utseende. Alltså, kajalpennorna och jag är fortfarande inte riktigt bästisar. Men de senaste två veckorna har jag inlett en kampanj som inte heter Beach 2012, men kanske bör gå under namnet "trivs bättre sommaren 2012". Med hjälp av Cambridge, lågkolhydratkost och sunt förnuft var målet att gå ner 10 kg innan midsommar. Jag har betat av 3,5 kg på två veckor = en bra början. Däremot har valborgshelgen inneburit en hel del kolhydratätande. Nu blir det skärpning igen. Under maj har jag även tänkt gå ner minst 4 kg till, röja ur garderoben på fula skitkläder, färga håret och titta på nya glasögonbågar. (Återkommer därför till det nästa uppföljning). 

5) "Lära känna nya människor". Kan jag nog inte säga att jag gjort. Däremot försöker jag dra upp den sociala umgängeskvoten litegrann. Betyg: underkänt på "lära känna nya msk", godkänt på "umgås mer". 

Dåligt kan bli bättre, och bra kan bli jättebra. Nu är det maj, och nya chanser väntar!

Saker man kan lära sig på Familjeliv

Man kan lära sig många olika saker på Familjelivs forum. Några exempel: att det är en alltför stor andel av befolkningen som inte vet hur man räknar ut ränta, att namnet Kevin kan stavas nästan hur som helst (men alltid ändå tydligen ska uttalas likadant) samt det tydligen är fullt normalt att ta med sig en sjövild treåring på lyxrestauranger.

Men just ikväll var det något annat som fångade min uppmärksamhet. Jag hittade en tråd som heter "Vad är den finaste komplimangen du har fått?" Den var tankeväckande på många sätt. Tänk så olika liv vi lever, och vilka referensramar vi har. Och tänk så snabbt något blir normalt.

(Inte för att ni läsare märker det, men här tog jag en paus på nästan ett dygn och funderade på hur jag skulle skriva resten utan att det låter alltför patetiskt, eller som ett tiggeri. Det är det inte. Jag gillar inte blommor på beställning, och gillar inte när nån tycker synd om mig). 

Så vilken är den finaste komplimangen jag fått? Jag funderade länge på det. Jag tänker helt fräckt räkna bort positiv feedback på mitt arbete. Det handlar om saker jag gör, inte saker jag är. Och då kvarstår... ingenting jag kommer på. Inte ens något från de relationer jag levt i. Jag drar kanske inte till mig yxmördare, men verkar inte heller attrahera män som ger komplimanger. Och det intressanta är att jag inte reflekterat över det förrän jag läste tråden.

Normaliseringsprocesser intresserar mig. Hur kan det komma sig att intelligenta människor hamnar i situationer där t ex kroppsuppfattningen skevar, våld i relationen tolereras eller missbruk blir normalt? Det finns massor att läsa om det på nätet, men det korta och enkla svaret är att det kan hända eftersom det sker gradvis. Det händer inte över en natt. Det smyger sig på, och en vacker dag är det en del av det man ser som normalt i sin världsbild. Jo, jag vet, för det har hänt mig, på flera områden.

Kanske har det något att göra med min INTJ-personlighet? Jag tål och kan hantera mycket, och det kan andra både utnyttja och nyttja. Enda botemedlet jag känner till är att försöka checka av min världsbild då och då med andra som är ärliga och nyktra. Kanske finns det annan medicin också?

Äntligen en California!

Äntligen har jag ett nytt och fint tillskott till min samling att visa upp! Här är en Californiakruka som kom hem till mig idag:

Den finns i två storlekar, och det här är den mindre. Här är en bild på alla mina röd/grå Californiadelar i vitrinskåpet. Det står en ljusstake i krukan, om ni tycker att det ser märkligt ut :)

Vill ni se bilder på de andra Californiadelarna så finns det här.

Hm.... jag behöver nog ett större skåp :)

Dagens ungdom.

Saker som dagens uppväxande ungdom är obekanta med:

Frimärket. Bakgrunden till frasen "veva upp rutan". Disketter. Postgiroblanketter. Kåldolmar. Ett liv offline. Flyglifta. Att blandband och shuffle på Spotify inte är samma sak. Luktsudd.

ordningsfrun gillar inte detta.

Jag ogillar att behöva hantera känslostormar. Speciellt när de kommer oväntat och jag känner mig överrumplad av situationen.

Ogilla.

Stålhane nummer tre

Det har varit tunnsått med porslinsfynd på sistone, men nu har jag äntligen fått hem ett nytillskott till samlingen. Såhär ser den ut:

Stämpel på undersidan:

Jag gillar verkligen den turkosa färgen! Här är en gruppbild på de tre delar jag har just nu:

Att det är C-H Stålhane som står bakom dem är nog tveklöst eftersom de är märkta. Men jag har ingen aning om vad serien heter eller hur många delar den har. Nån som vet?

Så går en påskhelg från vårt liv och kommer aldrig mer.

Ljuva påskhelg - var tog du vägen?

Nåja, jag ska inte klaga. Efter att ha jobbat väldigt mycket så var det jätteskönt att ha en hel påskhelg utan några stora åtaganden inplanerade. Jag har ju dessutom en inbyggd aversion mot storhelger. Värst är utan tvekan midsommar och nyårsafton, men även påsk, jul och andra högtider kan framkalla vissa ångestkänslor.

Saker jag säkert borde ha gjort: Laga massor av pretto-påskmat, pynta huset med kvistar och gula saker, varit snäll med påskkärringar (fast det kommer aldrig några hit), hälsat på släkten, uppdatera bloggen med intressanta inlägg.

Saker jag faktiskt gjort: Sovit. Vänt på dygnet. Träffat/pratat/mailat med vänner. Ätit både god, vällagad mat och korvmackor till middag (ej samma dag). Storstädat lägenheten. Tvättat även det där udda i tvättkorgen. Sorterat Lego. Spelat brädspel.

Kort sagt kan man säga att jag har kommit ikapp mig själv. Det känns stort och bra. Nu är jag redo för kommande två veckors utmaningar.

Ingen vanlig tisdagkväll.

Ikväll var det ingen vanligt tisdagkväll. Jag och några kompisar har varit och sett Norrlandsoperans uppsättning av Carmen. Väldans kul! Många bekanta ansikten fanns det också på scenen, även om många av dem var sminkade/förklädda till oigenkänlighet. Jag tror att några bilder säger mer än tusen ord, så jag lånar några från NOP's hemsida.

Revision

Förra veckan ägnades till stora delar åt internrevision på jobbet. Idag ska jag ägna mig åt internrevision av mina nyåsrlöften. That's right folks - det är sista dagen i månaden, så det är dags för en rapport.

Jag tänker revidera mina nyårslöften. Inte för att de är jobbiga, utan för att jag uppfyllt en del och annat inte känns relevant. De saker jag behöver jobba med får stå kvar. Och då blir det såhär:

1) Matlagning. Har gått sådär. Jag har lagat en del mat, men inte haft några gäster. Knappt godkänt.

2) Sätta mig själv först. Går bättre och bättre. Godkänt, med bud på mer!

3) Spara mer pengar. Ehh.. gnhm... Alltså, om jag inte dragit på mig en del karensdagar pga sjukdom (som jag ju inte styr över) så hade det nog faktiskt gått. Jag har dragit ner utgifterna, men inkomsten sviktade. Betyg: nånstans mellan underkänt och godkänt.

4) Bry mig om mitt utseende. Jag är fortfarande usel på att träffa kajalpennor innan jag går till jobbet eller köpa nya kläder. Fail, fail.

5) "Ge nya relationer en chans" justeras till "Lära känna nya människor" (eller ytligt bekanta lite närmare). Om jag inte lär känna nya människor, hur ska jag då kunna ge relationen med dem en chans? Nä, jag måste fokusera på steg ett först. Under mars har jag inte lärt känna några helt nya människor. Det jag möjligen gjort är att lära känna två ytligt bekanta lite närmare. Det är inte det sämsta. Godkänt.

Okidoki, där har vi mina reviderade löften i ett nötskal. Så värst bra betyg kan jag tyvärr inte ge mig själv. Men skam den som ger sig. Nu är det strax april, och nya chanser väntar.

Allt har sin tid.

En av de teser vars sanningshalt jag blir mer och mer övertygad om är: Man bryter sällan ihop när man behöver det. Man bryter ihop när man kan göra det.

På samma sätt fungerar åtminstone jag i det lilla. Imorse försov jag mig. Rejält. Det var också första dagen på länge som jag skulle ha kunnat försova mig utan att det innebar någon större katastrof. Planerade jag en försovning? Inte alls. Inte på en fläck. Men ibland styr kroppen och själen över saker på ett sätt som är svårt att greppa.

Den galna perioden är över, men jag är fortfarande uppe i tempo. Jag är trött men har svårt att sova. Nu återstår bara två arbetsdagar (och lediga kvällar) innan min lediga helg. Jag har en grej inbokad på söndag, men annars är jag helt ledig. Det är oerhört välbehövligt.